CV

Björn Sundell

Yrke: Journalist, tankesmed, författare, omvärldsanalytiker

Utbildning: Ekonomie magister

Hobby: Veteranbilar, ekonomisk historia, friluftsliv

Arbetserfarenhet: medier,

näringslivet, bankvärlden och

tankesmedjor

Familj: Sambo

Hemort: Helsingfors

Klimatbeslut blev internationell tvistefråga

02.04.2023 kl. 16:04

KLIMATKRISEN NÅR EN LÖSNING FÖRST NÄR RESURSERNA SÄTTS IN I DE LÄNDER DÄR NYTTAN ÄR STÖRST

USA ber inte om ursäkt för att vi favoriserar amerikanska företag i klimatpolitiken, sade John Podesta, president Joe Bidens rådgivare i energifrågor i slutet av februari. Han är en av dem som styr fördelningen av 349 miljarder dollar för investeringar i inhemsk miljö- och klimatvänlig produktion och konsumtion. Enligt Podesta borde världen tvärtom ”välkomna USA:s ledarskap”.

Men det gör världen inte. EU med Ursula von der Leyen i spetsen kritiserade genast Bidens ’klimatpaket’ för att det är protektionistiskt. Som motreaktion har EU-kommissionen de senaste veckorna luckrat upp reglerna för europeiskt statsstöd. Dessutom utformas som bäst en strategi för att göra Europa mer självförsörjande inom strategiska mineraler och mindre beroende av Kina.

Visst behöver Europa öka självförsörjningen, men med tanke på klimatkrisen är ett nationalistiskt fokus problematiskt. Enligt FN:s beräkningar satsar världen för närvarande kring 800 miljarder euro om året på klimatrelaterade projekt. Pengarna används främst i västvärldens rika stater där nyttan av varje euro är mindre än den skulle vara i fattigare länder.

Det är inte i USA och Europa som kolkraften byggs ut, bensinpriserna subventioneras och skogarna skövlas.

 

Europa har nått långt

Europa har kommit långt. Priset på utsläppsrätter nådde nytt rekord i februari, vilket gör fossila energikällor allt mindre lockande. Begränsningar i bilproduktionen utformas och EU:s Repower-plan från ifjol förutsätter fler satsningar på fossilfri energi. Och Finlands mål för koldioxidneutralitet är striktast i världen.

Europas ambitionsnivå är hög. Bra så. Men medan Europas utsläpp av koldioxid minskade med 2,5 procent i fjol, fortsatte utsläppen att öka i resten av världen. Trots minskningen i Europa så ökade de globala utsläppen från energiproduktionen till alla tiders rekordnivå, enligt internationella energiorganisationen IEA.

Alltså: Även om vi springer allt snabbare mot målet här i Europa blir slutresultatet svagt om de andra inte hänger med. En ledarposition kan ge prestige i klimatkampen, men räcker inte till för ett gott slutresultat.

På sätt och vis är det naturligt att klimatsatsningarna görs på hemmaplan. Det ser bra ut i nationella medier. Det är politiskt opportunt. Det ger jobb i hemlandet. Och det är lätt att övervaka att pengarna hamnar rätt.

 

Världen är fossilberoende

Men medan Europa blir klimatvänligare återstår faktum: 80 procent av den globala produktionen av primär energi baseras alltjämt på fossila bränslen, alltså olja, kol och gas. Kina, Afrika och Indien bygger fortfarande ut kolkraften eftersom den är billig. Och fattiga länder behöver energi för sin utveckling, inte minst Afrika där över 40 procent av befolkningen fortfarande saknar tillgång till elektricitet. Behovet av insatser är enormt, särskilt som Afrikas folkmängd väntas fördubblas till 2,8 miljarder före år 2060.

Kanske är det statistiken som förvränger verklighetsbilden, den som visar att utsläppen per capita är mycket mindre i världens fattiga länder än i de rika. Det är sant men missvisande. Nästan alla städer med den sämsta luftkvaliteten finns i u-länder. Trafiken är stockad, kolkraftverken saknar reningssystem, mat tillreds över vedbrasor; allt detta bidrar till att föroreningarna ligger som en tjock matta över exempelvis mångmiljonstaden Lahore i Pakistan, som har världens sämsta luftkvalitet. Delhi i Indien och Wuhan i Kina är också i topp. Det här är städer som växer rätt okontrollerat.

Av någon orsak syns denna krassa verklighet inte i den jämförande klimatstatistiken.

 

Skuld och ansvar

Man kan förhålla sig skeptiskt till de höga beloppen; det finns också lägre uppskattningar, men de ger en vink om utmaningen. Beloppen är så stora, att här behövs bistånd, privata investeringar liksom lån från internationella finansieringsinstitut som Världsbanken.

Problemet är inte att världen saknar kapital. Problemet är att såväl u-länder som industriländer är djupt skuldsatta. Därför borde de offentliga finansierade satsningarna vara välplanerade, utgående från klimatnyttan.  Och därför måste en stor del av investeringarna komma från kommersiella aktörer som ser möjligheter till lönsamhet på lång sikt.

Det faktum att 600 miljoner afrikaner fortfarande saknar elektricitet samtidigt som tillgången till sol och vind är nästan obegränsad, visar att det finns potential. Kineserna bygger kol- och gaskraft, och de gör det inte av pur vänlighet. Europeiska och amerikanska investerare kunde satsa mer på fossilfri energi på kommersiell grund.

 

Vem ska finansiera?

Erfarenheter finns. Kenya får 75 procent av sin el från vatten, vind och sol. En av Afrikas mest framgångsrika affärsmän Mo Ibrahim – kontinentens svar på Bill Gates – konstaterar att ett tjugotal afrikanska länder får en betydande del av sin energi från fossilfria källor redan nu, men den snabba folkökningen och Afrikas enorma utvecklingsbehov förutsätter större satsningar.

Goda exempel finns också i Asien. I Vietnam och Indonesien samarbetar västerländska regeringar, privata företag och lokala aktörer i flera projekt som ska ersätta fossila bränslen med fossilfria.

Blickarna riktas nu mot Världsbanken som hittills har varit rätt passiv i klimatdiskussionen. Det har berott på att högsta chefen David Malpass, nominerad av Donald Trump, inte prioriterat klimathänsyn i bankens finansiering. För några veckor sedan meddelade Malpass att han avgår i förtid, vilket gav fart åt spekulationer om bankens framtida inriktning.

President Joe Bidens kandidat för posten är Wall Street-veteranen Ajay Banga, född i Indien. Han sägs vara betydligt mer intresserad av den globala uppvärmningen än sin föregångare. För att bli vald måste Bidens kandidat godkännas av Världsbankens andra ägare, och några är oroliga för att ett ökat fokus på klimatet ska minska intresset för fattigdomsbekämpning. Precis som förut tävlar många angelägna målsättningar om uppmärksamhet och kapital.

Världsbankens och de andra multilaterala bankernas roll är viktig, både som finansiärer och som vägvisare. Men lika viktig är inställningen i de stora ekonomiska blocken, USA och Europa, där klimatsatsningarna antar alltmer protektionistiska drag. Också om det är lättare och mer lockande att satsa pengar i hemlandet, kan nyttan för klimatet vara långt större om de investeras där befolkningen verkligen lider av utsläppen.

Det är rätt logiskt, egentligen. Vi behöver satsa mindre pengar om vi gör det där nyttan är störst.

Björn Sundell