Sveriges sak är vår

22.06.2017 kl. 18:13
I år går Finland kanske förbi Sverige vad tillväxten beträffar. Därför är det nyttigt att betrakta lärdomarna av den svenska uppgången.

”Vad sa du, går Sverige bra? Det kan inte stämma!” Så inledde Dagens Nyheters chefredaktör Peter Wolodarski sin ledare en dag i december 2015. Folket gned sig yrvaket i ögonen när den nya statistiken publicerades. Visserligen hade det gått bra i Sverige i flera år redan, men nu gick ekonomin verkligen på högvarv.

Skeptikerna var många och Wolodarski drev med pessimisterna som ständigt såg mörka moln vid horisonten. Han hävdade att Sverige nu stod inför en ordentlig högkonjunktur och twittrade ”i inrikespolitiken råder kris, men i ekonomin är det fest”. Wolodarski fick rätt och skeptikerna fel, för Sverige har fått uppleva en tillväxt som hör till de högsta inom OECD.

En liknande yrvakenhet präglar det finländska samhället i dessa tider när bnp-statistiken efter många svaga år antyder en tillväxt på 2,7 procent på årsnivå. Några skeptiker pekar på Finlands många problem, andra varnar för att ta ut segern i förväg och någon påpekar att ingen glädje varar för evigt.

Republiken Finland firar hundra år av självständighet med pompa och ståt, men har svårt att helhjärtat tro på bättre tider. Ändå kan man väl som Wolodarski säga att ”i inrikespolitiken råder kris, men i ekonomin är det fest”.

 

Uppåt, men...

Problemen och osäkerhetsfaktorerna ska inte förnekas. Den offentliga skulden växer alltjämt. Arbetsmarknaden förändras oroväckande långsamt med tanke på morgondagens utmaningar. Och vårt näringsliv är mer ensidigt än det svenska, inte minst efter att mobiltelefonerna gick i graven och skogsindustrin blir alltmer dominerande.

Men i stället för att älta våra egna problem kan det vara givande att blicka västerut och granska vad som hänt i den svenska samhällsdebatten sedan det vände uppåt. Tillväxten är god, statsskulden minskar med fart och sysselsättningen förbättras. Sprider sig känslan av allmän glädje och förnöjsamhet? Nej, inte alls.

Då vårbudgeten presenterades i april noterade de politiska kommentatorerna de utmärkta siffrorna, men kom ändå med många varningar. Centerpartiets talesperson Emil Källström ansåg att högkonjunkturen nu nått sin topp och började vara på väg nedåt. Politiska analytiker varnade för att regeringen inte når sitt viktigaste mål: att ha EU:s lägsta arbetslöshet år 2020.

När tiderna blir bättre växer också ambitionerna, och känslan av att det faktiskt går riktigt bra hinner aldrig infinna sig. Det blir därför intressant att följa den svenska valrörelsen nästa år. Där utlovas säkert guld och gröna skogar, men också kärva tider.

 

Ökad riskbenägenhet

Ekonomi är psykologi. När tiderna blir bättre vågar medborgarna ta större risker, och det syns minsann på den svenska bolånemarknaden. Hushållens upplåning har ökat i allt snabbare takt, och risken för en bostadsbubbla ventileras flitigt. Bubblor som spricker hotar nästan alltid tillväxten, men än så länge syns ingen ände på bolånefesten. I slutet av maj betecknade Finansinspektionens generaldirektör Erik Thedéen skuldsituationen som ”mycket oroande” och föreslog en skärpning av amorteringskraven.

Också på den svenska arbetsmarknaden syns optimismen. Måttfullhet är ett fult ord, och industribranscherna har avtalat om lönelyft på sammanlagt 6,5 procent under de närmaste tre åren. I Finland vädrar facket morgonluft efter de senaste årens konkurrenskraftsavtal och obefintliga löneförhöjningar. Nya stora Industrifackets ordförande Riku Aalto anser att läget förändras när ekonomins kurvor pekar uppåt: ”Naturligtvis växer trycket på målet för löneförhöjningarna”, sade Aalto i Talouselämä för några veckor sedan.

Lönelyft påverkar samhället både negativt och positivt. Å ena sidan försämras företagens konkurrenskraft, å andra sidan förbättras medborgarnas köpkraft och konsumtionsmöjligheter. Klart är i alla fall att Finland inte har råd med lika stora lönelyft som Sverige.

 

Gemensamma frågor

Det går alltså bra i Sverige och det syns i form av konsumtionsfest, exportframgångar och förbättrade offentliga finanser. Eftersom Finland ligger steget efter i den ekonomiska landskampen har vi goda skäl att följa den svenska samhällsdebatten, för här finns många beröringspunkter. Diskussionen går het om integrationen av invandrare och om sänkta ingångslöner för dem som inte behärskar språket – aktuella frågor också här hemma. I Sverige minskar arbetslösheten stadigt för inrikes födda, medan den fortsätter att öka för invånare födda utanför Europa. Klyftan på arbetsmarknaden har alltså vuxit, inte minskat, under de goda åren.

Välfärdssamhällets framtid debatteras ur många synvinklar. Särskilt laddad är frågan om hur stora vinster privatföretag får göra inom välfärden, exempelvis vården. Frågan har skapat en djup politisk splittring. På socialdemokratiskt håll höjs röster som vill införa ett tak för vinster som härrör från skattefinansierade tjänster. Den borgerliga alliansen avvisar tanken på vinsttak. I stället vill den starta en diskussion om kvaliteten på tjänster som finansieras med offentliga medel. Nyckelord är mätbara nationella kvalitetskrav och kvalitetsuppföljning.

Med tanke på vår egen vård- och landskapsreform, där långt över tusen sidor lagtext och motiveringar innehåller flummiga formuleringar om kvalitet och vinst, är de här frågorna aktuella. Paragraferna 56 och 57 i det finska lagförslaget om valfrihet i vården förutsätter visserligen att vinster från skattefinansierad vård inte läcker ut till vårdbolagens övriga verksamhet. Däremot är det oklart vilka sanktionerna blir vid missbruk, och så får det inte vara.

I sin ledare om den spirande svenska ekonomin år 2015 tog Dagens Nyheters Peter Wolodarski avstamp i skillnaden mellan Sverige och Finland. Jämfört med den finska utvecklingen var det sannerligen fest i den svenska ekonomin den gången. I år är det möjligt att Finland rent av går förbi Sverige vad tillväxten beträffar, men det finns ingen orsak att låta övermodet ta över.

I stället vore det nyttigt att ingående betrakta lärdomarna av den svenska uppgången. Och att inse, att inte ens under de bästa tider är alla riktigt nöjda.

 

Björn Sundell