Det råder ingen brist på företagsnyheter som tangerar miljövård och klimathänsyn. Företaget P2X Solutions ska investera i en produktionsanläggning för grönt väte i Harjavalta. Ståljätten SSAB snabbar på omställningen mot en koldioxidfri ståltillverkning. En ansenlig del av oljebolaget Nestes lönsamhet härrör från biobränslen. Wärtsilä satsar på klimatsmarta lösningar inom kraftverk och fartygsmotorer.

Och i stort sett överallt i världen vill företag bidra med komponenter för bilbatterier för eldrivna fordon. För att inte tala om vindkraften som inte längre behöver statliga subventioner för att vara lönsam.

Initiativet kommer i hög grad från de egna kretsarna, från ledningens kalkyler och aktieägarnas krav. Pensionsbolag, som är stora placerare, dumpar aktier i nedsmutsande företag. Små och stora aktieägare föredrar bolag som följer ESG-kriterierna med krav på miljötänk och socialt ansvar.

I vissa fall går aktiva investerare samman och rumsterar om i styrelser, som när några ägare i Exxon Mobil ifrågasatte bolagets brist på klimathänsyn och fick bolagsstämman att välja in mer vidsynta representanter i styrelsen.

Företagen är inte immuna mot trycket utifrån, från lagstiftning och påtryckningsgrupper, men förändringen drivs i hög grad av den egna ledningen och aktieägarna.

Stor förändring

Snabbspola trettio år bakåt i tiden och kontrasten är enorm.

Jag gick nyligen igenom mitt arkivmaterial från början av 1990-talet, från tiden då jag arbetade på min licentiatavhandling vid Hanken. Avhandlingen blev tyvärr aldrig färdig (jag brukar skylla på realiteterna i arbetslivet), men materialet finns kvar. Temat var konflikter i relationerna mellan industri och samhälle. De gamla urklippen friskar upp minnet av utsläppsskandaler, protestmarscher och konsumentbojkotter.

Till de färgstarka inhemska exemplen hör aktionen mot Kemira i slutet av 1980-talet då Greenpeace-aktivister kedjade sig fast vid huvudkontoret i Helsingfors i en protest mot kemikalieutsläppen i Björneborg. Före det hade en laboratoriebuss åkt runt Finland för att ta vattenprover i närheten av skogsbolagens och den kemiska industrins anläggningar. Det gillade inte bergsråden.

Fotografier spreds över världen. Ett som fick stor spridning föreställer aktivisterna fastkedjade vid dörren till Kemiras huvudkontor. Framför sig har de enligt bildtexten i National Geographic ”en låda med 150 kilo förorenad fisk fångad utanför titaniumdioxidfabriken i Björneborg”.

Ett annat exempel på externa påtryckningar var protesterna mot Outokumpus utsläpp som ledde till demonstrationer i både Finland och Sverige för drygt 30 år sedan. Gång på gång figurerade Outokumpu i rubrikerna: Än gällde det kväveutsläpp i vattendragen, än var det fråga om utsläpp av tungmetaller i luften, än lyfte aktivisterna fram bolagets planer på dumpning av industriavfall i naturen. Företaget hann knappt bortförklara en skandal innan följande dök upp.

Från utlandet fanns naturligtvis en oändlig mängd exempel: Protester mot ett likgiltigt Exxon efter att Exxon Valdez gått på grund och spillt ut olja utanför Alaska. Bojkotten mot Shell till följd av den hårdföra behandlingen av lokalbefolkningen i Nigeria. Konsumentbojkotten mot Nestlé och så vidare.

Mönstret var detsamma. Företag X försökte dölja en skandal, sanningen läckte ut varefter kritik följde från Greenpeace, Amnesty, konsumentrörelser eller lokala aktivister som såg sin närmiljö hotad. Men varken företagets ägare eller ledning verkade bry sig.

Ett pressmeddelande eller ett ’lugnande’ besked från högsta chefen fick räcka.

Skärpt lagstiftning

I dag är situationen en annan. Miljölagstiftningen har skärpts. Nya styrinstrument har skapats både nationellt och internationellt. Ett av de främsta styrinstrumenten är handeln med utsläppsrätter på europeisk nivå, ett system som gör koldioxidutsläppen dyra och bidrar till att marknaden styr utvecklingen i önskad riktning.

Det finns knappast ett bättre exempel på samspelet mellan smart politik och marknadsekonomi. Handeln med utsläppsrätter leder till en renare energiproduktion och samtidigt till energisnåla innovationer inom bransch efter bransch: bilindustri, stålproduktion, kraftverk, elapparater, belysning.

Här samverkar lagstiftning, politiska målsättningar och konsumenternas krav på miljövänliga produkter. Slutresultatet är att företagens ägare och ledning driver på utvecklingen för att göra goda affärer – i stället för att bromsa och bortförklara.

För drygt trettio år sedan, mot slutet av 1980-talets högkonjunktur, var motståndet mot en miljövänlig politik häpnadsväckande kompakt. Eller vad sägs om den officiella linjen från Industrins Centralförbund, numera EK? Nej till miljöskatter, nej till utsläppsrätter, nej till skatter på skadliga förpackningar, nej till begränsningar.

”Miljöskatter minskar inte miljöproblemen”, hävdade industriförbundets viceordförande och Nestes vd Jaakko Ihamuotila i Helsingin Sanomat den 17 juni 1989. ”Bötfäll folk som kastar skräp i naturen, det vore klokare,” påstod han och sade bestämt nej till alla miljökrav som försvagar företagens konkurrenskraft.

Det var då det. I dag är Neste och EK föregångare inom näringslivets klimatpolitik och ser möjligheter där man förut bara såg problem.

Orosmoln

Men trots den positiva utvecklingen syns mörka moln på himlen. Rysslands brutala invasion av Ukraina skapar en enorm osäkerhet och skiftar fokus från klimatfrågorna. Stigande priser på el och naturgas har ökat kolets dragningskraft, samtidigt som bristen på komponenter bromsar utbyggnaden av vindkraft.

Oljeprospekteringen i västvärlden ökade redan ifjol, alltså före den ryska invasionen, när BP, Exxon Mobil, Shell och Total letade efter nya oljekällor, lockade av stigande priser. Och brytningen av kol ökade också den dramatiskt i USA där gruvdriften är mer lönsam än på många år. Till råga på allt har den hype som präglat klimatvänliga placeringar och som pressade upp aktiekurserna så sent som i fjol, nu förbytts i en kraftig nedgång. Det goda är inte alltid lönsamt.

Dessutom visar utredningar från Transition Pathway Initiative, Europe Beyond Coal, Ember och Conference Board att tusentals företags klimatstrategier bygger på överoptimism, diffusa data eller falska premisser. Bland dem som utpekas finns Fortum. Bolagets målsättning för koldioxidneutralitet betecknas som överoptimistisk.

Det innebär att samspelet mellan myndigheter, externa påtryckare och företagens beslutsfattare fortsättningsvis är viktigt. Det behövs sporrande lagstiftning, entydiga mätmetoder och alerta aktivister. De sistnämnda behöver inte klättra upp för huvudkontorens väggar i protest såsom Greenpeace, men de kan alltjämt avslöja gröntvättning och falskspel.