"Den finländska invandringspolitiken präglas av missade möjligheter både för individen och för landet."

 

Behöver Finland fler invandrare för att klara framtidens utmaningar i arbetslivet? I den samhällspolitiska diskussionen figurerar två huvudspår som leder till helt olika svar. ”Så få som möjligt”, är det sannfinländska svaret, som också omfattas av delar av facket. ”Mycket, mycket fler”, heter det från näringslivets sida. Frågan är viktig med tanke på den åldrande befolkningen och de låga födslotalen (även om de svängt lite uppåt under pandemiåret).

  Sannfinländarnas ordförande Jussi Halla-aho sade inför kommunalvalet att alltför många invandrare kommer till Finland med sikte på osäkra jobb inom låglönebranscher som i slutändan gör dem till en belastning för socialskyddet. Både den arbetsrelaterade och humanitära invandringen kostar samhället för mycket, heter det i en rapport från partiets tankesmedja Suomen perusta.

   Näringslivet å sin sida anser att en åldrande befolkning förutsätter mer invandring. Etla varnade i maj för sjunkande ekonomisk tillväxt och därmed krympande skatteintäkter. Centralhandelskammaren efterlyser på sikt 60 000 invandrare årligen för att hantera arbetskraftsbristen. Enligt handelskammaren borde regeringen börja med att ställa upp ett mål på 30 000 invandrare nästa år, antingen som arbetskraft eller studerande. Det är betydligt mer än regeringens egen målsättning.

   Spannet är alltså stort, mellan noll och 60 000 på årsbasis. De extrema önskemålen är problematiska.

 

Populism

Sannfinländarnas strävan mot så låga siffror som möjligt är inte bara populistisk, den är också absurd.  Vi vet att busstrafiken i huvudstadsregionen skulle stanna utan utländsk arbetskraft. På många håll i landet skulle byggprojekt bromsas upp och vården hamna i kris. En minimal arbetskraftsinvandring kan alltså inte vara lösningen i ett välfärdssamhälle med en åldrande befolkning.

   Inte heller kan flyktingfrågan utgöra ett samhällsproblem av den storleksklass som Sannfinländarna antyder. Under de två åren 2019 och 2020 anlände sammanlagt bara 10 000 människor till Finland av humanitära skäl. Antalet är inte problemet – problemen finns på andra håll. Mer om det senare.

  Men motpolen, då? Behöver Finland årligen 60 000 invandrare på sikt? Och 30 000 nästa år? Frågan om behov är de facto irrelevant så länge vi inte klarar av att integrera ens ett klart mindre antal invandrare i samhället.

   Finland får definitivt underkänt när det gäller integrationen på arbetsmarknaden.

 

Hög arbetslöshet

Statistiken är inte bara dyster, den är förkrossande. Arbetslösheten steg snabbare under pandemin för invånare med utländsk bakgrund än för inrikes födda. Bland invandrarna ligger arbetslösheten nära 30 procent och sysselsättningsgraden är lägre än inom EU i genomsnitt. Variationen mellan olika orter är stor, i Vanda är arbetslösheten över 30 procent, i Närpes bara kring 10. År efter år verkar Närpes gå i bräschen vad gäller hanteringen av invandring, medan huvudstadsregionens problem försvåras av dess starka dragningskraft.

  Statistiken ser inte bättre ut för utlänningar som studerar i Finland. Bara drygt hälften av dem som studerat vid finländska universitet, högskolor och yrkeshögskolor får ett jobb inom ett år efter utexamineringen. Många ger upp efter alla motgångar och flyttar utomlands. Detta samtidigt som näringslivet klagar över bristen på kunnig arbetskraft.

   Holländaren Steven ter Horst, rekryteringskonsult i Finland, är förvånad över klyftan mellan ord och handling i finländskt näringsliv. Det talas mycket om behovet av mångfald och av utländsk arbetskraft. Men, sade ter Horst vid ett webbinarium ordnat av Helsingin Ekonomit i maj, ”finländska bolag är väldigt konservativa i sin rekryteringspolitik. Om ett team är finskt ryggar man tillbaka för att anställa någon som inte kan finska.” Följaktligen är finländska bolags styrelser och ledningsgrupper de minst internationella i Norden.

   Visst finns det undantag särskilt bland de stora börsbolagen, men i det stora hela lyser mångfalden med sin frånvaro.

 

Få i politiken

Inte är läget bättre i politiken, se bara på senaste kommunalval. Utrikesfödda är underrepresenterade inom det politiska beslutsfattandet. Av de fast bosatta i Finland har 7,8 procent ett främmande språk som modersmål, alltså varken finska, svenska eller samiska. Av kandidaterna i kommunalvalet 2021 var motsvarande andel bara 2,7 procent. Och av de invalda under 1 procent, enligt Helsingin Sanomats kartläggning.

   Vägen in i vårt land är alltså smal och törnbeströdd vare sig vi talar om arbetsliv eller politiskt inflytande. Läget blir inte bättre av den byråkratiska djungel som möter mången invandrare från länder utanför EU både före och efter ankomsten: Behovsprövning för arbetsgivarens del och långa behandlingstider för den som vill flytta hit för jobbets skull. För att inte tala om svårigheten att få uppehållstillstånd för mången som söker sig hit för att förenas med sin partner eller familj. Uppehållstillståndet kan kräva nio månaders väntan – en väntan som känns ännu längre eftersom det inte är tillåtet att arbeta under tiden och på så sätt bidra till uppehälle och integration i samhället.

   Den finländska invandringspolitiken präglas av missade möjligheter både för individen och för landet.

 

Avskaffa hindren!

Finland behöver fler invandrare för att klara utmaningarna i arbetslivet, men det är meningslöst med högt ställda mål så länge strukturerna inte fungerar. Byråkratin måste bli smidigare. En ännu större förändring krävs på det mentala planet, i inställningen till det främmande.

  Det faktum att många utländska studerande inte får arbete efter examen, att sökande med utländsk bakgrund sållas bort vid rekryteringen, att ledningsgrupper oftast är homogent finländska och att den politiska banan är svårforcerbar, visar hur mycket som återstår att åtgärda innan Finland kan ställa som mål att ta emot 30 000 eller 60 000 invandrare per år.

   Att sträva ned mot noll är ingen lösning, det är att kapitulera. Att sträva uppåt är möjligt och önskvärt, men det kräver en stor mental ansträngning på lokal och nationell nivå.