CV

Björn Sundell

Yrke: Journalist, tankesmed, författare, omvärldsanalytiker

Utbildning: Ekonomie magister

Hobby: Veteranbilar, ekonomisk historia, friluftsliv

Arbetserfarenhet: medier,

näringslivet, bankvärlden och

tankesmedjor

Familj: Sambo

Hemort: Helsingfors

Är glaset halvtomt - eller halvfullt?

07.12.2017 kl. 16:21

Vår ekonomi växer med över tre procent, alltså snabbare än på länge, men hurraropen är inte många. I stället skrev Talouselämä i ledaren i september, att ”årets och nästa års beräknade tillväxt inte räcker till för att lyfta Finlands nationalekonomi till den goda nivån i början av 2000-talet”. Olyckskorparna kraxar att tillväxten alltjämt är för svag, att de goda tiderna snart är över eller att uppgången bara är en chimär.

Pessimismen sitter i ryggraden. För två år sedan hävdade Nordeas chefekonom Aki Kangasharju att Finlands ekonomi ”hotas av en allvarlig förlamning och det finns ingen god medicin mot den under de närmaste två åren”. Pessimismen kulminerade i mars i fjol när Nordea i ett pressmeddelande kallade Finland för ”ett hopplöst fall” och den finska ekonomin framstod som en stor katastrof. Men i själva verket hade utvecklingen börjat vända redan då.

Nu under sommaren har prognosinstituten förbättrat utsikterna, och i mitten av september justerade Statistikcentralen kraftigt upp de senaste bnp-siffrorna – mellan juni i år och juni i fjol växte nationalprodukten med 3,3 procent. På sistone har också prognoserna för världsekonomin blivit lite positivare, nu senast OECD:s. Och euroområdet upplever som bäst den kraftigaste tillväxten på sex år.

Det kan inte förnekas att ekonomin i Finland växer så det knakar. Men alltid kan man varna för att de goda tiderna snart är slut.

 

Är pessimismen berättigad? Brukar Finlands tillväxt plötsligt skjuta i höjden för att strax därefter dala som ett visset löv i höstvinden? Nej, absolut inte.

Berg-och-dalbana

Om vi granskar utvecklingen från 1970-talet framåt märker vi snabbt att Finland upplevt långa och kraftiga uppgångar som följt på kraftiga djupdykningar. År 1975 efterlyste president Urho Kekkonen en nödlägesregering när arbetslösheten passerat 4-procentsstrecket. Kekkonen hade politiska motiv för sitt utspel, men oron i landet var äkta när arbetslösheten fortsatte uppåt.

Efter den ekonomiska misären följde en kraftig uppgång från slutet av 70-talet och den varade i tio år. Finland kallades Nordens och Europas Japan, för det var få länder som kunde uppvisa en lika kraftig uppgång – eller överhettning – i ekonomin.

”Konsumtionsfesten” tog slut år 1989 och följdes av en depression och strukturomvandling. Under en fyraårsperiod sjönk bruttonationalprodukten med 11 procent och arbetslösheten närmade sig 20 procent. Nedgången blev alltså lång och djup, men den följdes igen av en lång uppgång, lika oförutsägbar som förut. Den gången överraskade Nokia stort, men också på andra områden än mobiltelefonin lyckades Finland dra nytta av globaliseringen, återigen i mer än tio års tid.

Resten är i färskt minne. Finanskrisen 2008, den påföljande eurokrisen, Nokias ras och problemen i Rysslandshandeln drabbade Finland hårt. Än en gång blev utvecklingen mer dramatisk än på många andra håll, nu med undantag för krisländerna i Sydeuropa.

Den historiska utvecklingen är ingen garanti för framtiden, men erfarenheterna tyder på att vi kan se fram emot flera goda år.

Problemen går att lösa

Pessimisterna har ändå inte helt fel. Befolkningen åldras, vilket gör att arbetskraftens andel av befolkningen minskar. Och vi har en så kallad mismatch på arbetsmarknaden: många arbetslösa och lediga arbetsplatser samtidigt. Vi får kanske inte uppleva en lika stark uppgång som under tidigare högkonjunkturer.

Men, som Sitra-chefen Mikko Kosonen poängterade vid Ekonomiska Samfundets seminarium i mitten av september, finns det exempel på länder där välfärden blomstrar trots låg tillväxt. Japan har bevarat en hög levnadsstandard trots tjugo år av svag tillväxt. Sambandet mellan bnp och välfärd blir allt diffusare.

Finland har större invandring och högre arbetslöshet än Japan, och det ställer vissa krav på den ekonomiska politiken. Det måste bli lättare för invandrare att ta sig in i arbetslivet och vi måste åtgärda mismatchen på arbetsmarknaden. Det går om viljan och ambitionerna finns.

Några orter i Finland, särskilt i Österbotten, har lyckats väl med att integrera invandrare i arbetslivet, och erfarenheterna kan tillämpas på andra håll.

Och det finns utmärkta exempel på industriella satsningar som lyckats trots att bristen på lämplig arbetskraft först verkat akut, bilfabriken i Nystad till exempel. Utvidgningen av produktionen vid Valmet Automotive förutsatte en massiv rekryteringskampanj. Genom ett gott samarbete med myndigheterna och egna satsningar på utbildning lyckades bilfabriken med det som föreföll omöjligt: Att på ett år locka nästan 2 000 arbetstagare från olika delar av landet. De valdes bland 13 000 ansökningar.

Bristen på arbetskraft behöver alltså inte hindra tillväxt och expansion, varken på företagsnivå eller i landet som helhet.

Samhällsklimatet viktigt

Har det någon betydelse vilka röster som ljuder starkast, pessimisternas eller optimisternas? Självklart, för bägge påverkar stämningen i samhället. Konsumenterna blir försiktiga om de dåliga tiderna verkar lura bakom knuten. Färre arbetstagare tar risken att flytta till annan ort för att ta emot en ledig arbetsplats. Och fler småföretagare tvekar att nyanställa.

När olyckskorparna styr samhällsdebatten blir också den ekonomiska politiken försiktig och riskaversionen växer. Kanske drar regeringen ned på viktiga framtidssatsningar, såsom forskning och utbildning. Frestelsen är stor att skära ned på olika understöd. Då fortsätter den utveckling vi har sett de senaste åren med statsbudgetar som lett till ökade inkomstskillnader och försämrad utkomst för de fattigaste.

Skillnaden är stor mellan budgetförslagen i Sverige och Finland som presenterades ungefär samtidigt mot slutet av september. I tillväxt-Sverige minskar budgeten klyftorna mellan medborgarna. I tillväxt-Finland bidrar budgeten till växande klyftor.

Sverige går till riksdagsval nästa år, vilket är en förklaring till skillnaden. Men också synen på framtiden har betydelse.

BJÖRN SUNDELL 1.10.2017

Björn Sundell