Den brutala och den mjuka vägen

13.04.2016 kl. 10:22
Den finska ekonomiska krisen kan åtgärdas. Exemplen i vår omvärld är värda att studera.

Reformångesten i den finländska politiken och dödläget på arbetsmarknaden är häpnadsväckande. Hur är det möjligt att månader av förhandlingar blir resultatlösa trots att krisen är uppenbar och alternativ finns att studera i vår omvärld?

 

Finlands export minskade i fjol och nedgången fortsatte i början av 2016. Tullens siffror för januari visade att varuexporten rasade med 10 procent jämfört med januari i fjol. Nokias utförsbacke inom mobiltelefonin har drabbat Finland hårt, liksom sanktionerna mot Ryssland. Exporten till Ryssland krympte faktiskt med nästan en tredjedel i fjol. Lägg därtill andra kristecken i ekonomin, som att statsskulden växer och det årliga budgetunderskottet fortsätter på samma nivå år efter år, och behovet av handling är uppenbart.

Men besluten låter vänta på sig. Det är alltså inte underligt att många likt Carl Haglund tappar tilltron till politiken och blir frustrerade när de genomgripande reformerna uteblir. SFP:s ordförande förundrade sig (25.3.) över ”oförmågan att komma till skott i de centrala frågorna för landet också i den sittande regeringen.”

För att inte tala om arbetsmarknadsparterna som trilskas och vägrar att modernisera en arbetsmarknad som hör till de minst flexibla i världen.

Mest oroväckande är kanske ändå exportens kräftgång. Finlands ekonomiska strategi har under årtionden byggt på en stark exportsektor som nyckeln till välstånd. Och nu ser strategin skakig ut, både på grund av beslutsångesten här hemma och tecknen på en genomgripande förändring i vår omvärld.

 

Världshandeln krymper

Då jag i mars stod och blickade ut över Hamburgs hamn, den tredje största i Europa, såg allt ut som förut. Containrar i olika färger så lång ögat nådde. Ändå antyder statistiken att något har förändrats också i Tyskland. Varutransporterna över Hamburg minskade med över 5 procent i fjol, mätt i volym. Inte ens Europas ekonomiska stormakt står oberörd.

Den globala statistiken visar att utrikeshandeln minskar trots att världsekonomin växer. Det här är ett trendbrott. Före Lehman Brothers konkurs växte den globala handeln snabbare än världens bruttonationalprodukt. Efter den omskakande finanskrisen 2008 skedde så småningom en återhämtning, men världshandeln växte nu långsammare än bnp. Och så 2015 kom raset: Den internationella handeln krympte med över 10 procent.

Billigare olja och råvaror förklarar en del av nedgången mätt i värde, men bara en del, för också volymen minskade. Siffrorna var så dramatiska att Financial Times i mars publicerade en analys med rubriken ”A structural shift”, ett trendbrott.

Men eftersom FT är en seriös och försiktig tidning lade man till ett frågetecken efter rubriken. För ingenting är väl riktigt säkert, än?

 

Ett trendbrott

Världens största affärstidning sökte orsaker till förändringen. Kina är en. Där mattas tillväxten av och landet satsar allt mer på hemmakonsumtion och mindre på investeringar.

Digitaliseringen är en annan orsak. En växande andel av den gränsöverskridande handeln består av data och information av olika slag. Automation och nya produktionsmetoder gör att globaliseringen byter riktning – en del företag som tidigare utlokaliserat tillverkning flyttar nu hem den – förutsatt att förhållandena är de rätta där hemma. Protektionism och köp inhemskt-kampanjer inverkar också. Mycket pekar på att det inte längre är den gränsöverskridande handeln som driver på tillväxten.

För exportberoende länder är det här trista indikatorer. De borde mana till handling. Mobilisera regeringar. Sätta fart på parterna på arbetsmarknaden, i synnerhet i länder där stelheten är störst.

För det är inte så att nedgången, Finlands väg just nu, är oundviklig för små stater. Inte ens i tider när världshandeln minskar.

 

Finsk obeslutsamhet

Ett obeslutsamt Finland har stått och trampat vid ett vägskäl i många år. Vi kan välja den brutala vägen eller den mjuka, men vi är sent ute.

Den brutala vägen är Irlands. Efter att bostadsbubblan spruckit kraschade den irländska ekonomin och landet tvingades förlita sig på krislån från Valutafonden och EU-grannarna. Radikala politiska beslut genomdrevs som bland annat ledde till att den offentliga sektorns löner sjönk med över 15 procent. En handlingskraftig regering genomförde sparåtgärder som inte var populära.

Genom en extremt låg bolagsskatt har Irland länge använt också fräcka metoder för att locka till sig investeringar och internationella företags huvudkontor, så Irlands och Finlands erfarenheter är inte helt jämförbara. Men de tuffa ekonomiska besluten bar frukt. I fjol växte den irländska ekonomin med över 7 procent, rekord i Europa.

Den brutala vägen har betytt umbäranden särskilt för den offentliga sektorns anställda, men Irland är definitivt på väg uppåt.

 

Det svenska alternativet

Sverige valde en mjukare väg eftersom man inte stod vid ruinens brant. Svenska företag har varit mer på hugget när det gäller innovationer. En klok regeringspolitik har medfört lägre understödsnivåer som lockar till arbete. Framgångsrika satsningar har gjorts inom tjänsteexporten; mode, internethandel, underhållning. Kommun- och vårdreformer genomfördes redan för länge sedan – liksom reformerna på arbetsmarknaden som man nu sneglar på i Finland.

I Sverige gjorde fack och arbetsgivare redan på 1990-talet upp om spelreglerna enligt principen, att den konkurrensutsatta industrin bestämmer löneökningstakten, det så kallade märket. Märket utgör sedan taket för de andras lönekrav och ska förhindra att lönelyften urholkar Sveriges konkurrenskraft – åtminstone i teorin, för just i år verkar lönesamordningen inte riktigt hålla när många förbund driver högre lönekrav. Men i många år har den svenska modellen gett en bra grund att stå på.

 

Hög tid för beslut

Två små länder, Sverige och Irland, har alltså lyckats trotsa nedgången i både ekonomin och världshandeln.

Reformångesten i den finländska politiken och dödläget på arbetsmarknaden är häpnadsväckande. Hur är det möjligt att månader av möten och förhandlingar blir resultatlösa trots att krisen är uppenbar och alternativ finns att studera i vår omvärld?

Det är svårt att nå beslut som tillfredsställer alla och det är lätt att kritisera förslag som läggs fram på grund av deras brister. Men i dagens läge är bristen på beslut allra farligast.  

Björn Sundell