Den nya finansbomben

18.01.2016 kl. 17:46
Trodde du att vi lärde oss något av finanskrisen? Det verkar inte så.

De globala skulderna är i dag betydligt större än före finanskrisen år 2008. Låga räntor har lockat hushåll, företag och regeringar att öka upplåningen. Den växande skuldsättningen har trissat upp priserna på aktier och fast egendom, och någonstans i framtiden hägrar en ny finanskris. Men var dröjer tillväxten i realekonomin?

 

Regeringarna förlorar makten till den globala finansmarknaden som nu börjar visa sin styrka, skrev McKinsey-konsulterna Lowell Bryan och Diana Farrell i boken ”Market Unbound”, den obetvingade marknaden, år 1996. ”Vi går mot en värld där marknadens aktörer tar över politikernas makt. Nationella gränser och ambitioner förlorar sin betydelse. Marknaden belönar länder som fattar de rätta besluten och straffar dem som inte gör det”, skrev författarna i bokens kapitel om den globala finansrevolutionen som förutsåg en skön, ny värld för de rättrogna.

Jag läste boken då den kom ut och då jag själv arbetade vid Nordiska Investeringsbanken. Med en viss oro såg jag hur länderna i Sydostasien anammade bokens råd, avskaffade regleringar, öppnade gränserna och välkomnade det inströmmande kapitalet. År 1997 vände kapitalströmmarna i motsatt riktning och så följde finanskrisen i Asien. Året därpå inträffade rubelkrisen i Ryssland och drygt tio år senare den globala finanskrisen efter bankirfirman Lehman Brothers konkurs.

Bryans och Farrells ode till marknaden träffade rätt på några punkter. Det var på 90-talet som finansmarknaden började visa musklerna. Men i övrigt missade konsulterna grovt i sin profetia. Nationsgränserna förlorade inte sin betydelse och inte heller politikerna eller regeringarna. I kaoset efter alla finanskriser har nationella regeringar tvingats sköta storstädningen med hjälp av skattebetalarnas pengar.

Finanskriserna lärde oss att kapitalströmmarna, som kan bidra till investeringar, jobb och välstånd, mycket snabbt ändrar riktning. Kriserna lärde oss också att det behövs något slags samspel mellan kloka bankirer, visa politiker och alerta övervakare på finansmarknaden. Slutligen lärde kriserna oss att en hög skuldsättning skapar en riskfylld sårbarhet.

Man kan dock fråga sig om det sista budskapet alls gick fram, för av statistiken att döma har världen låtit skulderna växa.

 

I fjol presenterade konsultfirman McKinsey en sammanställning av trenden inom den globala skuldsättningen. Den visade att skulderna nu är betydligt större än före finanskrisen 2008. Den sammanlagda privata och offentliga skuldsättningen har ökat från 142 biljoner till 200 biljoner dollar på sju år.

Efter finanskrisen var det allmänna antagandet att skuldsatta länder, företag och hushåll börjar beta av skulderna när den värsta krisen lagt sig. Så har skett bara i enstaka fall. I stället har den gamla trenden fortsatt. Skulderna växer snabbare än bruttonationalprodukten. Också finanskapitalet (pengar, obligationer, aktier m.m.) växer betydligt snabbare.

Företagsköp finansieras med nya rekordbelopp. Tvivelaktiga lån paketeras lite på samma sätt som för tio år sedan i USA. Och just före årsskiftet kritiserade den amerikanska finansinspektionen kreditvärderingsinstituten för slapphet i kontrollen.

De oroväckande signalerna är många.

 

På vissa håll i världen är den offentliga skulden alltför stor, som i Europa. I andra fall är det de privata skulderna – företagens eller hushållens – som har ökat mest. De låga räntorna har gjort lånen alltmer lockande. Företagsköp blir billiga att finansiera. Bostadsköp känns riskfria när räntan ligger nära noll. Regeringarna för en stimulerande politik när räntorna är låga.

Centralbankerna har bidragit till processen genom att låta sedelpressarna gå på högvarv, bildligt talat. Program som amerikanska Feds Quantitative Easing och Europeiska Centralbankens obligationsköp har ökat penningmängden.

En del av den växande penningmängden ”läcker” till aktiemarknaden, späder på bostadspriserna eller söker sig till lockande investeringsobjekt i fjärran land. Bubblor växer på olika håll.

 

I flera år har världen tampats med en knepig paradox. Med hjälp av lån försöker olika aktörer ge fart åt den ekonomiska tillväxten. Men inte ens ökade skulder leder nödvändigtvis till reell tillväxt. Inte att undra på att Kenneth Rogoff, som skrivit flera böcker om finanskriser, anser att världen lider av en baksmälla som den ständigt ökande upplåningen förorsakat. Och på lång sikt botas ingen baksmälla av en sup till.

Det är lättare att leva på skuld än någonsin förr. Se bara på Finland! Vår offentliga skuldsättning var 34 procent av bnp år 2008; under fjolåret passerades 60-procentsstrecket. Utvecklingen fortsätter trots flera regeringars försök att hejda ökningen.

 

Finanskrisen 2008 drabbade USA och Europa hårt. Penningströmmarna sökte sig därefter mot länder som föreföll säkra. Förkortningen BRICS blev snabbt ett begrepp: dynamiska Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika lockade till sig kapital. Centralbankerna, i synnerhet amerikanska Fed, gav ytterligare fart åt processen när en del av den nya likviditeten ”läckte” till tillväxtländerna.

Denna gång är det inte huvudsakligen stater som är överskuldsatta, utan företag och hushåll i Latinamerika, Kina och vissa utvecklingsländer. Kinas interna skuldsättning har ökat från 160 procent av BNP år 2008 till 240 procent i fjol.

Står världen alltså inför en ny finanskris? Säkert förr eller senare, men ingen kan säga när.

 

Kraschen kommer snart, förutspådde miljardären och olyckskorpen George Soros när han talade på en konferens för drygt en vecka sedan. Paul Krugman, stimulanspolitikens fanbärare, ansåg för sin del nyligen att världen nog tål lite skulder till, eftersom en åtstramning bara leder till deflation och en ny lågkonjunktur som gör det svårare att amortera gamla skulder. Åsikterna går isär. Ekonomi är ingen exakt vetenskap.

I väntan på utgången kan vi trösta oss med att världen är något bättre förberedd på att hantera finanskriser än förut. Och mycket har gjorts för att förbättra beredskapen också i EU.

Å andra sidan gäller det att hålla ett faktum i minnet: Eftersom världen är ännu mer skuldsatt än då den senaste finanskrisen bröt ut 2008, så finns det mindre rum för stimulans med lånta medel nästa gång. Det gäller också Finland.

Hanteringen av nästa återhämtning blir alltså (ännu) tuffare.

Björn Sundell