Afghanistans dolda skatter

21.01.2022 kl. 12:08
De flesta ideologiskt strikta regimer är redo att kompromissa när ekonomin står på spel, som dagens Iran eller gårdagens Sovjetunionen. Det gäller att ge och att ta.

Det internationella stödet till Afghanistan stryptes över en natt efter att talibanerna tog makten i somras. I ett land där det utländska biståndet stått för tre fjärdedelar av statsbudgeten blev konsekvenserna allvarliga: Löner kunde inte betalas, hjälp kunde inte distribueras till nödställda, medborgarna kunde inte lyfta pengar från bankerna. Allt detta skedde samtidigt som talibanstyret drog åt de ideologiska tumskruvarna och begränsade rörelse- och yttrandefriheten.

   Sönderfallande stater är svåra att leda, det visar de senaste decenniernas erfarenheter från bland annat Libyen, Syrien, Libanon och Venezuela. Dessa så kallade ”failing states” präglas inte bara av godtyckligt våld och ekonomisk misär, utan följden är ofta också ett samhälleligt kaos när lönerna uteblir för lärare, sjukvårdspersonal, sophämtare, poliser och tjänstemän. Sönderfallande stater upphör att fungera, men sällan faller de samman totalt. Vissa har naturrikedomar, som Libyen, andra har mäktiga vänner, som Syrien, och det ger svaga regimer respit. Men det slutliga sammanbrottet hägrar ständigt vid horisonten.

   Afghanistans talibaner verkar åtminstone i viss mån vara medvetna om riskerna och de har en trumf på hand. Eller egentligen två. Dessa kommer att utnyttjas under kommande år vid förhandlingar med en misstänksam omvärld.

Trumfkort: Knark

Trumfkort nummer ett är knarket. Redan då talibanerna regerade förra gången, alltså fram till 2001, spelade opium en viktig roll för landets ekonomi. På den tiden hade talibanernas fundamentalistiska konkurrent al-Qaida byggt upp ett heroinimperium. Enligt uppgifter från CIA tjänade al-Qaida årligen kring en miljard dollar på opiumodling och heroinproduktion i Afghanistan; pengar som slussades till terroristnätverk runt om i världen.

  De senaste tjugo åren av internationella insatser har inte utrotat knarkhandeln, inte ens minskat den. Enligt rapporter från FN var den yta som användes för opiumodling år 2020 minst lika stor som tidigare och Afghanistan är fortfarande den största enskilda källan till all världens heroin. Dessutom är det inte många näringsgrenar som ger lika många jobb. Vallmoodlingen och ”förädlingen” sysselsätter alltjämt över en halv miljon afghaner.

   Den sysselsättande effekten gör frågan knepig för talibanerna. De har lovat begränsa den narkotikarelaterade verksamheten, och just detta löfte kommer att utnyttjas av alla parter i förhandlingar om bistånd. Utan biståndspengar blir det svårt att skapa alternativa jobb. Och utan alternativa jobb blir det svårt att minska opiumodlingen.

   Det ligger inte i västvärldens intresse att låta Afghanistan gå mot en statskollaps. Men vad är viktigare – att begränsa flödet av narkotika från Afghanistan eller att pressa talibanregimen till ökad respekt för de mänskliga rättigheterna?

   Återstår att se hur omvärlden förhåller sig till trumfkort nummer ett.

Jordens skatter

Det andra trumfkortet ligger fördolt under jordytan. Talibanregimen sitter bokstavligen på en guldgruva, men hur stor den är vet varken de eller omvärlden med säkerhet. Här finns guld, koppar och ädelstenar, men också litium och sällsynta jordartsmetaller som behövs för elektroniska apparater och eldrivna fordon. De mest optimistiska beräkningarna talar om mineraltillgångar värda tusen miljarder euro.

    Uppskattningar från amerikanska Pentagon och Afghanistans gruv- och oljeministerium antyder att litiumtillgångarna kan höra till världens största, vilket är en orsak till att Kina upprätthåller rätt goda kontakter till talibanerna. Men än så länge har få gruvor öppnats och de geologiska undersökningarna har framskridit långsamt. Landet saknar kust för sjötransporter, vägnätet är primitivt och järnvägarna outvecklade.

   Erfarenheterna pekar på att det inte är lätt att utvinna fyndigheterna. Förutom den besvärliga terrängen har korruptionen försvårat gruvdriften under hela 2000-talet. Fallet med det internationella gruvprojektet Centar ger en glimt av problemen. Bolaget ansökte om licens för gruvdrift i nordöstra Afghanistan år 2011, men när tillstånden var klara och den tunga utrustningen äntligen hade släpats upp i bergen, anföll talibanstyrkor området, tog över maskinerna och började utvinna guld och mineraler för egen räkning.

   I dag har talibanerna makt över hela landet, men det är oklart hur de förhåller sig till inmutningar, äganderätt och vinstdelning vid gruvdrift. Talibanerna har alltså ett trumfkort, men ingen vet hur de definierar spelreglerna.

Nu viktigt att förhandla

Korruption, ekonomiskt slöseri och maktmissbruk präglade tjugo år av USA-ledd intervention i Afghanistan. Men trots alla misstag förändrades mycket till det bättre. Hälsovården utvecklades, barnadödligheten minskade, yttrandefrihet infördes och utbildningen tog ett jättekliv framåt. För afghanska kvinnor innebar perioden större frihet och möjligheter till utbildning och arbete.

   Hur många framsteg som går förlorade beror på omvärldens förmåga att förhandla. Det blir en krävande uppgift. Religiöst eller politiskt strikta härskare kan i sin envishet ibland acceptera stora umbäranden för folket för principernas skull, det visar exempel som Nicolae Ceausescus Rumänien på 1980-talet eller dagens Nordkorea och Venezuela. Men de flesta ideologiskt strikta regimer är redo att kompromissa när ekonomin står på spel, som dagens Iran eller gårdagens Sovjetunionen. Det gäller att ge och att ta.

   När västvärlden, Ryssland och Kina nu måste förhandla med Afghanistan vore det viktigt att finna gemensamma intressen, annars kan talibanerna spela ut utländska förhandlare mot varandra. Alla parter kan betrakta mineraltillgångarna som ett trumfkort. För utan omvärldens tekniska kunnande och resurser har talibanerna inga möjligheter att dra nytta av de skatter som ligger begravda i den svårtillgängliga terrängen. Regimen behöver pengar för att säkra sin popularitet och omvärlden behöver mineralerna i omställningen mot klimatneutralitet och en grönare värld.

   Utan tvivel blir det västvärlden som måste ta ansvar för att samarbete och bistånd också säkrar respekten för de mänskliga rättigheterna, för den frågan kommer varken Kina eller Ryssland att prioritera.

Björn Sundell