I vår samhällsdebatt skapas bilden av en privat och en offentlig sektor i ett konstant motsatsförhållande till varandra. Men verkligheten bygger på ett ständigt samspel mellan det privata och det offentliga.
Vårt land befinner sig i den djupaste ekonomiska krisen på tjugofem år, och det tycks leda till att samhällsdebatten blir mer, inte mindre, tillspetsad. Marknadsfundamentalisterna är övertygade om att en ökad privatisering är vägen ur krisen. Socialfundamentalisterna vägrar släppa tron på den offentliga sektorns överlägsenhet inom samhällsservicen. Som fundamentalister brukar, lyssnar ingen på motparten. Och man bryr sig inte om att analysera om slagorden och patentlösningarna stämmer överens med verkligheten.
Regeringsprogrammet gav redan för ett år sedan näring åt marknadsfundamentalismen med slagkraftiga formuleringar om ökad konkurrens inom samhällstjänsterna, framför allt vården. Under året som gått har marknadsliberalismen slagit ut i full blom så att kanske också taxitrafiken, vägverket och trafiklederna ska privatiseras, konkurrensutsättas eller bolagiseras. Med trafikminister Anne Berner som chefsideolog driver regeringen nu en linje med mottot ”ju snabbare och ju mer, desto bättre”.
All kommunal social- och hälsovård ska bolagiseras. Valfrihet är slagordet som ska göra vårdreformen attraktiv – det blir möjligt att välja mellan hälsotjänster producerade av kommunen, privata vårdbolag och tredje sektorn. Valfrihet i alla ära, men vore det inte bättre att välja några områden där man experimenterar med ökad konkurrens för att sedan utvärdera resultatet? Någon ordentlig analys av privatiseringens risker och fördelar har regeringen inte presenterat.
Baka kakan först
Ett uttryck som marknadsfundamentalisterna omhuldar är att man måste baka kakan innan man äter den. Det gäller att skapa välstånd innan det kan fördelas, och därför ska den offentliga sektorns utgifter begränsas. Det låter logiskt, men talesättet bygger på felaktiga premisser. Tillväxt och välstånd skapas av den privata och den offentliga sektorn samtidigt – men med olika tidsperspektiv. Skola, utbildning, hälsovård, försvar och ett fungerande rättssystem är förutsättningar för den privata sektorns verksamhet. Och den privata sektorns produktion av varor och tjänster är en förutsättning för de skatteintäkter som den offentliga sektorn behöver. En välfungerande utbildning ökar näringslivets konkurrenskraft. Och en god konkurrenskraft stärker välfärdssamhället.
Motsatsförhållandet accentueras när den offentliga skulden ökar och regering efter regering försöker få bukt med budgetunderskottet utan att lyckas. Det är klart att den offentliga ekonomin måste fås i balans. Men det är missvisande att utgå från att det är den privata sektorn som utgör förutsättningen för den offentliga sektorns existens.
Myten om det offentligas överlägsenhet
Socialfundamentalisterna på vänsterkanten är inte sämre på att odla slagord och myter. Varför vägrar man tro att privata hälsostationer kan producera lika god hälsovård som kommunen? Internationella jämförelser ger rätt lite belägg för att någondera sektorn – den privata eller den offentliga – skulle vara överlägsen inom vården, generellt sett. Däremot förekommer skillnader mellan enskilda kommuner och mellan enskilda vårdbolag.
Man behöver inte tro på regeringens privatiseringsiver för att acceptera en viss ökning av valfriheten. Regeringsprogrammet flaggade för experiment, och det är en god tanke. Att Sipiläs regering sedan blev fartblind är beklagligt.
Trots den höga arbetslösheten är socialfundamentalisterna livrädda för att reformera en arbetsmarknad som hör till de minst flexibla (och mest strejkbenägna) i västvärlden. De är ytterst ovilliga att tumma på arbetslöshetsskyddet. Och av rädsla för att stöta sig med FFC vägrar också socialdemokraterna föra en diskussion om fördelarna med sänkta ingångslöner eller andra åtgärder som kunde göra det lättare för utsatta grupper att ta sig in på arbetsmarknaden.
I Sverige har både Arbetsmarknadsekonomiska rådet och Finanspolitiska rådet den senaste månaden argumenterat för lägre ingångslöner och ökad lönespridning för att skapa jobb för arbetstagare med låga kvalifikationer. De svenska socialfundamentalisterna har protesterat, men det förs i alla fall en analytisk diskussion i det svenska samhället.
Brist på analys
En politisk diskussion som söker erfarenheter och väger fördelar mot nackdelar lyser med sin frånvaro hos oss. Så skapas bilden av en privat och en offentlig sektor i ett konstant motsatsförhållande. Men verkligheten bygger på ett ständigt samspel mellan det privata och det offentliga. Offentlig upphandling kan stödja forskning och utveckling inom privatföretagen. De finländska beskickningarna ute i världen kan gynna näringslivets export. En betydande del av utgifterna för social- och hälsovården flyter från den offentliga till den privata sektorn.
Professor emeritus Juhani Lehto vid Tammerfors universitet har analyserat hur medlen ur social- och hälsovårdsbudgetarna kanaliseras ute i samhället. I april uppskattade han att upp till hälften av de offentliga social- och hälsovårdsutgifterna går till den privata sektorn, i form av inköp av tjänster, läkemedel och medicinsk utrustning samt byggprojekt.
Uppskattningen är inte exakt, men den visar att gränsen mellan det offentliga och det privata är flytande.
Ett lyft för debatten
För att lyfta dagens diskussion till ett högre plan kunde fundamentalisterna börja med att analysera varandras argument. Samhällspolitiken – och naturligtvis också journalistiken – skulle må gott av en djupare analys av de frågor som just nu är särskilt aktuella. Det finns goda och dåliga internationella erfarenheter av privatisering. Målet kan inte vara att antingen privatisera så mycket eller så litet som möjligt.
Det är också skäl att på allvar diskutera frågor som har med ökad lönespridning och flexibilitet på arbetsmarknaden att göra – inte ur en typisk finsk synvinkel, där arbetsmarkandsparterna envist håller fast vid sina positioner, utan utgående från internationella erfarenheter.
Också efter allt detta återstår den svåraste uppgiften: Att få den offentliga sektorns ekonomi i balans. Men det arbetet underlättas inte av dogmatiska samhällsdebattörer som lägger fram sina patentlösningar. I stället behövs ett genuint sökande efter kunskap.