Staten stöder Metsä Groups jätteinvestering i Äänekoski med 32 miljoner euro, meddelade regeringen i början av april. Vad är nu detta? Skulle inte stöden till näringslivet minska i dessa åtstramningens tider? Ja, så har det sagts och så måste det bli i fortsättningen, men ändå finns det skäl för staten att stödja vissa lovande investeringar.
Den nya cellulosafabriken, med byggstart redan i vår, ska producera stora mängder bioenergi och samtidigt hjälpa Finland att nå EU-kraven på förnybar energi. Statens bidrag ska säkra utvecklingen av ny teknologi.
Detta måste bli mottot också för nästa regering: Samtidigt som man tar sparbeslut på många områden gäller det att satsa offensivt på andra. Osthyvelsprincipen fungerar illa. Man kan inte enbart spara sig ur en kris.
Men ska staten verkligen blanda sig i näringslivets verksamhet i en marknadsekonomi? Betraktar man USA är svaret utan tvivel ja, även om många tror motsatsen. Förenta staternas ekonomiska historia är fylld av exempel på hur staten genom offentlig upphandling, militärkontrakt, importbegränsningar och forskningsstöd har bidragit till att vaska fram ny teknik och helt nya affärsmöjligheter.
Medicin och bioteknik är goda exempel. I en artikel för Wider-institutet för några år sedan visade William Lazonick hur staten via de nationella hälsoinstituten åren 1938 – 2007 långsiktigt beviljade sammanlagt 615 miljarder dollar för utveckling av mediciner och bioteknik med gott slutresultat. På senare år har satsningarna ökat, inte minskat.
Den amerikanska kapitalismen är i själva verket ett samspel mellan innovativa privata företagare och en statsmakt som utövar kontroll, stiftar gynnsamma lagar och främjar ny teknik.
Men det gäller förstås att dra gränser och inte låta stödet för enskilda projekt fortsätta för länge.
Här har vi ett gott exempel från vårt eget land: varvsindustrin. I fjol trädde staten in som delägare i Åbovarvet för att rädda dess existens. Men genom tur och skicklighet i förhandlingarna kan staten nu på kort tid avveckla sitt engagemang när tyska Meyer Werft tar över hela varvet.
Helt fri från ansvar är staten ändå inte. Via exportgarantier kommer den alltjämt att stödja varvets orderstock. Samma gäller också för många andra exportprojekt, och här växer risken för skattebetalarna stadigt. Finnveras exportgarantier och ansvarsförbindelser har ökat oroväckande kraftigt på senare år.
Den nya regeringen måste klara en besvärlig balansgång. De sammanlagda stöden till företagen måste minska samtidigt som man banar väg för framtidens tillväxt.
Här väntar svåra val mellan olika alternativ, men vi har klarat det förr. Tänk bara på depressionen i början av 1990-talet, då områden som utbildning, forskning och utveckling klarade sig undan de hårdaste nedskärningarna, vilket gav fart åt uppsvinget flera år senare.
Utmaningen är inte mindre för Finlands nästa regering.