Kolumn i Hufvudstadsbladet
Tankesmedjor får exotiska gäster ibland. Nyligen fick jag besök av en kinesisk forskare från ett institut i Singapore som utreder välfärdsfrågor. Singapore är en liten stat i Sydostasien med en befolkning lika stor som Finlands. Den kinesiska damen besöker nu några små länder i Europa för att kartlägga välfärdspolitiken med tonvikt på det långa perspektivet. Hur bygger man en ”hållbar” välfärdsstat? En intressant fråga, värd att fundera på i alla världens hörn.
Singapore har en välutvecklad hälsovård och ett utmärkt skolsystem, men sociala skyddsnät saknas. Den som blir arbetslös eller utslagen måste förlita sig på släkt och vänner. Det smids planer på en utbyggd välfärdsstat, men min gäst betonar att den inte får vara dyr, för invånarna i Singapore gillar sina låga skatter. Ingen betalar över tjugo procent i skatt på lönen.
I så fall, säger jag, är det onödigt att fundera vidare. Priset för ett fungerande välfärdssamhälle är en betydligt högre skattesats.
Min kinesiska besökare ger sig inte. Attityder förändras, också i Singapore. Men hon vill försäkra sig om att det går att bygga strukturer på lång sikt. Klarar Finlands välfärdsstat konjunktursvängningarna? En åldrande befolkning? Ekonomiska kriser? Hon har naturligtvis läst om Europas skuldbörda och om budgetunderskotten. Vad kan ett litet land i Asien lära av de finländska erfarenheterna, undrar hon. Vilket är ert största misstag?
Vi för en lång dialog som utmynnar i en konklusion. Finland har, liksom många andra europeiska länder, gjort ett grundläggande fel redan i begynnelsen. Man har utgått från att välfärdsstaten är ett projekt som växer. Välfärden byggs ut och utvecklingen går framåt, inte bakåt. Denna överoptimistiska utgångspunkt rimmar illa med den ekonomiska verkligheten.
Ekonomin går upp och ner; goda tider följs av dåliga. Man borde ända sedan 1960-talet ha gjort detta klart för medborgarna. Välfärdsstaten kan inte bli en uppnådd förmån, garanterad på en viss nivå.
Att ansvarsfulla politiker vill spara i stället för att skuldsätta landet borde vara givet. Men så är inte fallet när varje nedskärning bemöts med kritik om att välfärden nu monteras ned.
Har Finlands välfärdssamhälle en framtid eller finns det ett växande politiskt motstånd, undrar min gäst från Sydostasien.
Svaret är enkelt, för opinionsmätningarna visar trenden trettio år tillbaka i tiden. Stödet är starkt, än i dag. Justeringar av utgifterna för välfärden sker emellanåt – efter hårda politiska duster och först i elfte timmen. Men välfärdsstatens verkliga motståndare är få i Finland. En handfull politiker. Några debattglada bankdirektörer och finansmän. Och så tankesmedjan Libera, förstås, motståndets intellektuella högborg.
Men inte kommer motståndarna att kunna avskaffa den nordiska eller finländska välfärdsmodellen så länge medborgarna inser dess begränsningar.