Kolumn i Hufvudstadsbladet 18 maj 2014
I dessa tider tycks det vara helt legitimt att skälla på den skuldsatta offentliga sektorn. Den måste spara och effektiveras, annars går det illa med välfärden. Och visst har misstag gjorts i stat och kommun, men något har gått snett i samhällsdebatten när man från näringslivshåll beskriver den offentliga sektorns problem som självförvållade, allt medan industrin sägs ha ”drabbats” av problemen på den internationella marknaden.
Riktigt så enkelt är det inte. En hel del av industrins problem är utan vidare självförvållade. Nokias och ICT-klustrets kräftgång beror delvis på strategiska felbedömningar. Och om den finländska skogsindustrin bara är en skugga av sitt forna jag så finns det rum för en god portion självrannsakan.
För skogsindustrin har själv valt att inte satsa på förnyelse.
År 2006 presenterade skogsindustrin sin forskningsstrategi som skulle höja förädlingsgraden och bana väg för nya produkter genom ökade satsningar på forskning och utveckling, FoU. Två år senare följde skogsklustrets nya forskningsstrategi, som också den utlovade ökade investeringar i FoU med sikte på innovationer.
Som ledarskribent på Hbl välkomnade jag sensommaren 2008 skogsindustrins charmoffensiv, men konstaterade samtidigt att branschen lovat förnyelse i ett par decennier utan att uppfylla löftena.
Under årens lopp har skogsindustrin förändrats långsammare än omvärlden och den marknad den betjänar. Visst har skogsbolagen satsat på nya biobränslen och UPM har till och med nyligen konstruerat en bil som delvis är gjord av träbaserade material. Men jämfört med de flesta andra branscher i Finland är investeringarna i förnyelse i minsta laget.
Ända sedan tidigt nittiotal har skogsindustrin satsat klart under 1 procent av omsättningen på forskning och utveckling jämfört med närmare 3 procent för den finländska industrin i snitt. Och situationen förbättrades inte efter lanseringen av den nya forskningsstrategin 2008.
Finanskrisen satte fart på kostnadsjakten. Fabriker lades ned i snabb takt, personal sades upp och satsningarna på utveckling skars ner. Enligt skogsindustrins egna siffror motsvarar FoU-utgifterna numera bara 0,5 procent av omsättningen. Branschen har gått bakåt, inte framåt.
Det är därför med stor tillfredsställelse som man kan notera vårens preliminära investeringsbeslut i Metsä Group, UPM och Stora Enso, i synnerhet ifall de faktiskt leder till innovationer som utgår från kundernas förändrade behov och preferenser.
Är de två investeringarna ett bevis på att trenden vänt uppåt för vår skogsindustri och att Finland åter kan förlita sig på sitt gröna guld? Det är för tidigt att säga, men ett gott tecken är de aviserade investeringarna i alla fall. De antyder att branschen tar ansvar för sin egen framtid i stället för att se sig som ett offer för omständigheterna.
Återstår att se om de också signalerar nytänkande och förnyelse.